Nils-Erik Norrby, aktiv dansare i HepTown och Cat’s Corner, har inlett arbetet med en antologi om dans, med fokus på lindy hop. Alla som vill skriva om upplevelser, tankar, minnen eller andra teman som rör dans är välkomna att bidra. Du kan skriva kortfattat eller utförligt, om dåtid, nutid eller framtid. Ordet är fritt.
Kontakt: nils-erik.norrby@proton.me
Dansen som föregick orden. Dansen som ersatte orden.
Nils-Erik Norrby
Det finns texter jag läst som dröjer sig kvar och bär med mig i med- och motgång. Ord jag vill läsa igen, men inte minns var jag läste eller vem som var författaren.
Några av dessa ord minns jag så här:
’Minns du hur det var? Du dansade ut på golvet. Du brydde dig inte om vad de vuxna omkring dig tyckte. Du virvlade runt, du var fri. Gör det igen, gör det igen.’
Dansen föregick orden. I dansen var vi fria, före vi visste vad frihet var. I dansen fann vi oss själva. Sedan växte vi. Vi blev inte vuxna än, men vi sökte och strävade ständigt efter vuxenheten. Där och då började allt bli komplicerat. Dansen var inte längre friheten.
Någonstans där i tidsspannet mellan våra otvungna första virvlar ut på golvet och vuxenhetens horisont lärde vi oss hantera pennan. I varje fall var det så för mig som formade mina första bokstäver i mitten av 1980-talet. Blyertspennor och färgkritor och någon gång äran att få lov att skriva på svarta tavlan med en kalkkrita. Det är vad vi hade. Att skriva om det här idag känns lite som att vara född på stenåldern, fast så var det ju inte. Men det är länge sedan, en förfluten tid där inga skärmar utöver tv 1 och tv 2 fanns i våra liv; att vi i framtiden skulle kunna skriva på skärmar fanns inte i min föreställningsvärld. Jag tror inte idén fanns hos mina klasskamrater heller. Men fantasin fanns där och den fick mig och andra barn i klassen att skriva långa texter, även om det naturligtvis inte var alla som ville skriva. Men för oss som ville skriva var långa sammanhängande texter med mål, mening, handling och kraft något ärofullt. Kanske fann vi i skrivandet en ersättning för den tidiga barndomens frihet i dansen.
Skrivandet blev en ventil när dansen gradvis övergick i självrannsakan, intriger och tävlan om att vinna någons gunst, utseendefixering, öronbedövande diskotek och känslor av att vara misslyckad.
Vi växte upp och utan att någon tycktes förstå hur det gick till, hur tiden kunde gå så snabbt och saker kunde bli så annorlunda mot förr, fanns skärmarna plötsligt och ständigt i vardagen.
Communitysajter, chattforum, e-post, Ansiktsboken, bloggar, ”tweets”, ”insta”, ”snapp”. Listan är långt ifrån fullständig och det är nog svårt för någon att idag räkna upp samtliga allmänt tillgängliga nätverk för kommunikation som funnits på internet under 2000-talet. Men ett vet jag och det är att endast en mindre andel av det som skrivs i dessa forum är några längre texter. Orden är få och meningarna fragmentariska. Författaren David Bodanis har i boken ”Electric Universe: How Electricity Switched on the Modern World” från 2006, en personlig skildring av kvinnor och män som lade grunden till dagens elektriska och uppkopplade värld, uttryckt att 300 år av teknisk utveckling används för att förmedla viktiga budskap som:
’-Jag sitter på bussen.’
För någon som lärde sig skriva med målet att skriva långt, djupt och utförligt har tvåtusentalet blivit en vilsenhetens tid. Vem läser böcker och antologier idag? Vem har tid med detta i en tid när tiden aldrig tycks räcka till? Är det inte tidernas kanske största ironi att den digitala teknik som skulle spara så mycket tid åt oss istället lett oss till en ständig uppkoppling där lugnet aldrig riktigt vill infinna sig?
I mitten av 2010-talet var jag på väg att ge upp tron på skrivandet som ett medium som hade någon framtid annat än för ett fåtal ”bokmalar” och ”original” som ’inte ville hänga med i utvecklingen’. Men under senare år har något hänt.
Vid någon tidpunkt i debatten om skäl att bromsa euforin över ständig uppkoppling, i ett 2020-tal där det skrivits böcker om ’digital detox’ och där de som haft råd betalat astronomiska summor för att hyra en sjöbod utan uppkoppling, sökte jag mig tillbaka till skrivandet. Men det var inte i första hand debatten som förde mig hit, utan dansen.
Dans är dialog utan ord, ett oskrivet språk, men en önskan om kommunikation, omtanke och förståelse. Dansen kan vara en befrielse från en vardag som präglas av ord. Men för någon som åldersmässigt i statistisk mening tragglat sig fram till andra halvlek; från skoldiskon, skolgymnastikens mobbningspräglade kursmoment i folkdans, metodiska buggkurser och dansbandskvällar där portarna behövde bevakas av respektingivande vakter, för att på 2020-talet landa i swingdansen ”lindy hop”, har det växt fram en önskan att få skriva om dans. Men också en vilja att uppmuntra andra att skriva.
Jag har strävat efter att sätta ord på lyckan dans kan ge men också hur den kan sätta ramar i livet. Dans kan vara längtan efter någon och trivseln med många. Precis som det skrivna ordet tror jag som sagt att den kan göra oss friare.
’Minns du hur det var? Du dansade ut på golvet. Du brydde dig inte om vad de vuxna omkring dig tyckte. Du virvlade runt, du var fri. Gör det igen, gör det igen.’